Bjuder på en novell jag skrev i ettan, hope you like it :)
En helt annan värld
Det klar blåahavet vågade sakta och tidlöst fram och tillbaka på den drömvita stranden klockan fem på morgonen. Tänk egentligen vad mycket liv det är som rör sig under ytan på det himmelsfärgade havet. Havet ser så frid fullt ut, så tyst, så gungande och om man bara tittar på det så känner man sig fri. Det är nog världens bästa känsla.
Jag och min bästa vän låg på en hallonröd filt på stranden. Vi såg havet så tyst, såg solen gå upp, hörde vinden i gräset och vi hade legat där sedan fyra timmar tillbaka och bara såg våra liv rusa förbi. Det var en såndan härlig känsla att bara ligga där och rensa huvudet. Det hade börjat ljusa redan vid tretiden. Vi hade haft en tuff och lång kväll. Då allt i hela världen var som en stor röra och en klump i magen som en explosion. Då tiden gick en hundradels sekund saktare, då allt som röde sig stod stilla. En chock som får en att börja skratta, gråta hysteriskt, få en att bli galen. Jag skulle kunna dö för dig, om du visste hur mycket jag älskade dig. Tänk, om du bara visste. Det skulle aldrig fått hända, men en olycka kommer så snabbt, man hinner inte tänka, hinner inte förstå, hinner inte se? Det är de som är det svåra i livet att försöka att inte skylla på sig själv, skylla på andra, att försöka glömma. Jag kommer aldrig glömma det som hände, jag kommer aldrig sluta älska dig. Du fanns där jämt när jag behövde dig. Alla de där härliga kvällarna då vi låg på vår gröna nyklippta gräsmatta och kollade upp i den klarsvarta stjärnnatten och käkade de rödaste jordgubbarna. Du fick mig att känna mig lycklig, trygg och framför allt älskad. Du fick mig att inse att livet är mycket viktigare än ett sandkorn som spolas bort, ner och försvinner i havet spårlöst.
Allt i livet har sin mening och jag försöker att finna den, innan den finner mig. Jag ska göra något med mitt liv efter händelsen, jag vill, jag ska, jag måste, det är ett ”måste”om man vill komma vidare här i livet. Det är inte bra att haka upp sig på att man vill glömma. Den man någon gång älskade kan man inte glömma bara så där. Den kommer alltid att finnas långt in innanför vår kropp, in mellan revbenen och in i hjärtat. Minnena som sitter långt in i huvudet, innanför skallbenet. Det är vissa saker som man inte bara kan glömma, vill inte. Speciellt inte sin mest älskade varelse här på jorden. Du var det bästa som hänt mig under mina sexton somrar. Jag hoppas att du tyckte likadant om mig. Jag gav dig min själ mitt hjärta, allt, precis allt. Det vi hade tillsammans du och jag, var det ingen annan som hade, kunnat drömma om, du och jag min älskade. Du var bäst.
Man förväntar sig mera än vad som egentligen behövs, vi kräver för mycket av våra liv. Istället för att låta sina drömmar visa oss vägen. Vi lever bara en gång. Vi sårar fina människor, gör illa varandra, vi gråter tillsammans, skrattar tillsammans. Tänk vad bra det vore om allt inte var så komplicerat och om man inte hade så svåra val här i livet. Vad händer om jag väljer fel, ångrar mig, blir besviken, sabbade jag min chans? Gjorde jag det? Det vet man inte förrens man blir gammal och vis, sägs det. Men jag ska göra något med mitt liv. Jag struntar i om jag blir framgångsrik och får en mycket bra inkomst eller om jag blir arbetslös, eller får komma in på vården. Vem vet, jag kanske får en sjukdom som förändrar hela mitt liv. Jag tänker i alla fall aldrig glömma dig kära älskade, aldrig någonsin. En blomma som vissnar och långsamt dör ut, kommer att växa och växa. Till slut är den större och vackrare än de andra blommorna, såndan tänker jag bli, det ska jag. Jag vill inte vara det där vilsna ensamma lammet längre. Jag vill veta vad jag vill, fatta rätt beslut, hitta en mening med livet som förr. Jag skulle ha tillhört dig hela livet, men saker och ting förändras så fort. Varför gör det det egentligen? Varför ska allt i världen vara så svårt? Det är ingen dans på röda rosor. Kan man inte få vara lycklig, varför ska man straffas? Varför har vi ett huvud att tänka med när det bara ställer till problem, kan man inte bara följa sitt hjärta? Varför ska det vara så svårt?
När vi låg där på stranden, jag och min bästa vän som också har varit en del av mig i hela mitt liv, så kändes allt så lätt. Man kunde bara se livet glida förbi och det kändes så jävla bra rätt ut sagt. Vi låg där på min hallonröda filt och grunnade på livet. Vi hade legat där i nästan fyra timmar och inte sagt ett enda ord till varandra. Det känns som om man lär känna varandra tydligare på de sättet, att kunna koppla av se sig om kring, tänka på allt som hänt den senaste tiden. Inte få besked av någon om att fatta de rätta besluten. Du förstår, jag är en svår person att förstå sig på; mina tankar, idéer, mina intressen, mina uppfattningar. Det tar ett tag innan man förstår, men man måste ge det en chans, man borde ge alla en extra chans. De flesta personer har två sidor, en utsida och en insida. Tar jag mig till någons insida så förstår man, då känns det som man nått slutet, man har kommit i mål, kämpat för att ge det en chans. Det gjorde vi mot varandra, så jag kommer aldrig att glömma dig älskade, aldrig någonsin. Vi kollade på varandra jag och min bästa vän, reste oss upp och jag kunde känna den morgonkalla vinden i mitt solblekta blonda långa hår. Jag hade renats från det förflutna. Vi gick genom den vita mjuka sanden, genom några sanddynor upp till en grå asfalterad väg. Vi sa inte ett ord till varandra, vi bara gick tysta upp på den kalla, gråa, hårda asfalterade vägen. Det började att klarna upp på himmeln, det skulle säkert bli ett strålande väder. Så där bra som det kan vara på sommaren, när man bara kan ligga och slappa under en mörk skugga med en iskall glass i handen. Vi gick under en dyster tystnad förbi den rosa kiosken där alla brukade hänga förr. Innan händelsen, innan livet blev så komplicerat, innan vi ens börjat lära oss att gå och prata. Vi gick upp för den största backen i staden och in i villaområdet, förbi bromsstrecken, händelsen. Samtidigt som jag blev tårögd, blinkade jag till och det föll en tår längs med min kind. Den var varm och jag kände smärtan, saknaden, längtan inombords. När tårdroppen nådde min högra mungipa så kände jag den där salta, varma, blöta droppen, som jag tror de flesta har känt smaken på. Jag minns dig, de bästa minnena, du fick inte lämna mig så här, du fick inte det. Nu brast det för mig, jag kunde inte hålla allting inne längre. Man måste få släppa ut det, man behöver inte vara modig i de lägena. Släpp ut allt, precis allt, det är nog bäst så. Du måste få visa din förtvivlan, din sorg, ditt brustna hjärta. För att kunna gå vidare med ditt liv. Det hoppas jag att du gör, för jag har bestämt mig, det ska jag.
/ M. Holmström
Det klar blåahavet vågade sakta och tidlöst fram och tillbaka på den drömvita stranden klockan fem på morgonen. Tänk egentligen vad mycket liv det är som rör sig under ytan på det himmelsfärgade havet. Havet ser så frid fullt ut, så tyst, så gungande och om man bara tittar på det så känner man sig fri. Det är nog världens bästa känsla.
Jag och min bästa vän låg på en hallonröd filt på stranden. Vi såg havet så tyst, såg solen gå upp, hörde vinden i gräset och vi hade legat där sedan fyra timmar tillbaka och bara såg våra liv rusa förbi. Det var en såndan härlig känsla att bara ligga där och rensa huvudet. Det hade börjat ljusa redan vid tretiden. Vi hade haft en tuff och lång kväll. Då allt i hela världen var som en stor röra och en klump i magen som en explosion. Då tiden gick en hundradels sekund saktare, då allt som röde sig stod stilla. En chock som får en att börja skratta, gråta hysteriskt, få en att bli galen. Jag skulle kunna dö för dig, om du visste hur mycket jag älskade dig. Tänk, om du bara visste. Det skulle aldrig fått hända, men en olycka kommer så snabbt, man hinner inte tänka, hinner inte förstå, hinner inte se? Det är de som är det svåra i livet att försöka att inte skylla på sig själv, skylla på andra, att försöka glömma. Jag kommer aldrig glömma det som hände, jag kommer aldrig sluta älska dig. Du fanns där jämt när jag behövde dig. Alla de där härliga kvällarna då vi låg på vår gröna nyklippta gräsmatta och kollade upp i den klarsvarta stjärnnatten och käkade de rödaste jordgubbarna. Du fick mig att känna mig lycklig, trygg och framför allt älskad. Du fick mig att inse att livet är mycket viktigare än ett sandkorn som spolas bort, ner och försvinner i havet spårlöst.
Allt i livet har sin mening och jag försöker att finna den, innan den finner mig. Jag ska göra något med mitt liv efter händelsen, jag vill, jag ska, jag måste, det är ett ”måste”om man vill komma vidare här i livet. Det är inte bra att haka upp sig på att man vill glömma. Den man någon gång älskade kan man inte glömma bara så där. Den kommer alltid att finnas långt in innanför vår kropp, in mellan revbenen och in i hjärtat. Minnena som sitter långt in i huvudet, innanför skallbenet. Det är vissa saker som man inte bara kan glömma, vill inte. Speciellt inte sin mest älskade varelse här på jorden. Du var det bästa som hänt mig under mina sexton somrar. Jag hoppas att du tyckte likadant om mig. Jag gav dig min själ mitt hjärta, allt, precis allt. Det vi hade tillsammans du och jag, var det ingen annan som hade, kunnat drömma om, du och jag min älskade. Du var bäst.
Man förväntar sig mera än vad som egentligen behövs, vi kräver för mycket av våra liv. Istället för att låta sina drömmar visa oss vägen. Vi lever bara en gång. Vi sårar fina människor, gör illa varandra, vi gråter tillsammans, skrattar tillsammans. Tänk vad bra det vore om allt inte var så komplicerat och om man inte hade så svåra val här i livet. Vad händer om jag väljer fel, ångrar mig, blir besviken, sabbade jag min chans? Gjorde jag det? Det vet man inte förrens man blir gammal och vis, sägs det. Men jag ska göra något med mitt liv. Jag struntar i om jag blir framgångsrik och får en mycket bra inkomst eller om jag blir arbetslös, eller får komma in på vården. Vem vet, jag kanske får en sjukdom som förändrar hela mitt liv. Jag tänker i alla fall aldrig glömma dig kära älskade, aldrig någonsin. En blomma som vissnar och långsamt dör ut, kommer att växa och växa. Till slut är den större och vackrare än de andra blommorna, såndan tänker jag bli, det ska jag. Jag vill inte vara det där vilsna ensamma lammet längre. Jag vill veta vad jag vill, fatta rätt beslut, hitta en mening med livet som förr. Jag skulle ha tillhört dig hela livet, men saker och ting förändras så fort. Varför gör det det egentligen? Varför ska allt i världen vara så svårt? Det är ingen dans på röda rosor. Kan man inte få vara lycklig, varför ska man straffas? Varför har vi ett huvud att tänka med när det bara ställer till problem, kan man inte bara följa sitt hjärta? Varför ska det vara så svårt?
När vi låg där på stranden, jag och min bästa vän som också har varit en del av mig i hela mitt liv, så kändes allt så lätt. Man kunde bara se livet glida förbi och det kändes så jävla bra rätt ut sagt. Vi låg där på min hallonröda filt och grunnade på livet. Vi hade legat där i nästan fyra timmar och inte sagt ett enda ord till varandra. Det känns som om man lär känna varandra tydligare på de sättet, att kunna koppla av se sig om kring, tänka på allt som hänt den senaste tiden. Inte få besked av någon om att fatta de rätta besluten. Du förstår, jag är en svår person att förstå sig på; mina tankar, idéer, mina intressen, mina uppfattningar. Det tar ett tag innan man förstår, men man måste ge det en chans, man borde ge alla en extra chans. De flesta personer har två sidor, en utsida och en insida. Tar jag mig till någons insida så förstår man, då känns det som man nått slutet, man har kommit i mål, kämpat för att ge det en chans. Det gjorde vi mot varandra, så jag kommer aldrig att glömma dig älskade, aldrig någonsin. Vi kollade på varandra jag och min bästa vän, reste oss upp och jag kunde känna den morgonkalla vinden i mitt solblekta blonda långa hår. Jag hade renats från det förflutna. Vi gick genom den vita mjuka sanden, genom några sanddynor upp till en grå asfalterad väg. Vi sa inte ett ord till varandra, vi bara gick tysta upp på den kalla, gråa, hårda asfalterade vägen. Det började att klarna upp på himmeln, det skulle säkert bli ett strålande väder. Så där bra som det kan vara på sommaren, när man bara kan ligga och slappa under en mörk skugga med en iskall glass i handen. Vi gick under en dyster tystnad förbi den rosa kiosken där alla brukade hänga förr. Innan händelsen, innan livet blev så komplicerat, innan vi ens börjat lära oss att gå och prata. Vi gick upp för den största backen i staden och in i villaområdet, förbi bromsstrecken, händelsen. Samtidigt som jag blev tårögd, blinkade jag till och det föll en tår längs med min kind. Den var varm och jag kände smärtan, saknaden, längtan inombords. När tårdroppen nådde min högra mungipa så kände jag den där salta, varma, blöta droppen, som jag tror de flesta har känt smaken på. Jag minns dig, de bästa minnena, du fick inte lämna mig så här, du fick inte det. Nu brast det för mig, jag kunde inte hålla allting inne längre. Man måste få släppa ut det, man behöver inte vara modig i de lägena. Släpp ut allt, precis allt, det är nog bäst så. Du måste få visa din förtvivlan, din sorg, ditt brustna hjärta. För att kunna gå vidare med ditt liv. Det hoppas jag att du gör, för jag har bestämt mig, det ska jag.
/ M. Holmström
Kommentarer
Trackback
